2 - 3

Det var kanske inte vackert, men icke desto mindre skönt, när Viljorna hämtade hem alla poängen borta på erkänt svårbemästrade Täfteborgs konstgräs.

På grund av, ovan nämnda underlagsproblematik, valde vi en enklare och lite mer destruktiv matchplan. Att rulla boll som vi gjorde vid vårt tidigare besök kändes helt enkelt för riskabelt på den studsiga mattan.

Då Araya efter 20 minuter ger oss ledningen får vi också matchen precis dit vi vill. Resultatet står sig till halvtid utan att vi släpper till en enda målchans.

I paussnacket är vi nöjda med prestationen. Nackdelen med att ligga lågt och ge bort initiativet är att det blir långa och jobbiga löpningar i såväl försvarsförflyttningarna som i omställningsspelet. Därför krävs det att vi har tydliga lösningar när vi vinner boll för att inte tappa den direkt. Att gå på maxlöpningar offensivt vid varenda bollvinst är, som bekant, inte hållbart i längden.

I andra blir vi följdaktligen också tröttare och mer osynkade i spelet med press-täckning vilket renderar i två baklängesmål. Men eftersom vi omgående replikerar på deras två kvitteringar (genom William och Niclas Håkansson på straff) så vinner vi alltså med 3-2 tillslut.

Summa summarum en riktig krigarmatch med mycket närkamper. Tycker ändå att vi vinner välförtjänt. Känslan är att vi hela tiden har en växel till att lägga i så fort de kommer ikapp målmässigt. Det är också det som är fördelen med att kunna behärska konsten att spela på en ledning samtidigt som man, vid behov, kan växla till vårt mer attackerande spel. Det ställer svåra frågor till motståndet.

Även om det, den här gången, framförallt är laginsatsen som skall framhållas så tycker jag man ska lyfta fram Niclas Håkanssons inblandning i samtliga mål och hela mittfältet som fick avverka en ansenlig mängd löpmeter.

Näst på tur står nu ännu ett umeålag, nämligen Sandvik hemma kommande lördag. På återseende!